När skall jag vakna??

Ja när skall jag vakna upp från denna mardröm å bara få inse att allt bara var en dröm. Att Daniel inte har behandlat mig som skit den sista tiden å att vi inte alls e på väg att skiljas utan att vi e så där lyckliga som vi va innan allt börja. 
 
De finns så många stunder som jag bara vill tro att allt faktiskt bara skall va en dröm. Fast jag vet att allt e sant. De e inte bara en hemsk mardröm. Men ibland önskar man att de faktiskt bara skulle va en dröm för detta e bara skit. 
 
De finns så många gånger som jag bara vill lägga mig under täcket å bara gråta tills de inte finns en ända tår kvar att gråta. Sudda ut alla minnen från vår tid tillsammans å bara gå vidare. Men jag vet att de inte går. Å ärligt talat så skulle jag inte vilja sudda ut alla minnen heller. För även om vi haft många svackor å djupa dalar så har vi haft så många fina dagar oxå. Dagen vi möttes för första gången. Första kyssen. Första gemensamma boendet. Första nyinköpta möbeln till lägenheten. Första gången vi hade sex. När vi bestämde oss för att gifta oss. Att vi skulle skaffa barn. När vi gick längs altargången tillsammans. När vi fick plus på graviditetsstickan. När vi fick se de lilla livet röra sig där inne i min mage. Förlossningen. Första semestern. Ja de finns så många saker. Inte bara sånt som skedde för första gången tillsammans utan mycket kunde va bara en helt vanlig dag.
 
Men så för 3 år sen hände något. Jag vet inte vad. Har grubblat så många gånger över om de e nåt jag gjort eller sagt. Men jag får inga svar. Jag kommer bara fram till samma sak å de e att jag inte kan komma på va de skulle kunna vara. De gör mig så frustrerad. Jag vill ju ha svar. 
 
Sen har jag ju mina misstankar å fått en del bevis på att de faktiskt e så som jag misstänker. Men tyvärr så e de nån som inte vill erkänna eller berätta. Jag får bara försöka att gå vidare utan några svar. 
 
Många stunder e jag stark. Men de finns oxå en del stunder som jag inte e stark utan bara så svag så jag... ja... mer eller mindre skulle vilja dö...
 
Vet att man inte skall tänka så e de finns andra män att träffa. Å en dag kanske jag gör de. Vem vet. De får tiden visa. De enda jag kan göra nu e att ta en dag i sänder vilket jag visserligen redan gör. Men de e som sagt allt jag kan göra. 
 
Sen e de ju jag som tatt de slutgiltiga steget att vi faktiskt skall skiljas. Men med tanke på allt som hänt den sista tiden å att jag inte längre kan lita på Daniel så e de här de bästa beslutet. Å ärligt talat så gjorde de inte ens ont i hjärtat när vi skrev under papperna. Så då va de ju rätt beslut. Så jag vet att jag har tatt rätt beslut å för de mesta nu så känns de bra. Men sen kommer dom här svackorna å de e särskilt när de händer nåt jobbigt. 
 
Man har ju tidigare haft en partner att kunna stödja sig mot. Men nu får man klara de själv. Att fatta vissa beslut e jag nu ensam om. Så e de ju för många. Å ja jag kunde fatta mina egna beslut själv innan oxå men förut va man två om tex vart man skulle bo, vilken bil man skulle ha, vilka möbler ja stora å små beslut. Men nu e de bara jag som skall ta dom besluten. 
 
Jag undrar när jag skall få gråta ut ordentligt å få känna att idag kommer de bli en riktigt fin dag. Idag kommer de inte hända nåt skit. Men de kommer nog dröja länge innan de händer. 
 
Sanna Nilsens låt Emty room har en text som beskriver rätt bra just nu hur man känner å den går så här:
 
Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They'd tell you all about how much I break apart
I think we were right but we did it wrong
 
I thought we were good, we were meant to be
The way it turned out is still a mystery

Ja de stämmer väldigt bra va hon sjunger. Jag kan verka stark på utsidan men om väggarna här hemma kunde berätta hur allt verkligen e ja då skulle många nog bli rädda. För dom sista 3 åren ja dom har haft många jobbiga stunder även om jag försökt att visa att allt e bra även om dom inte vart de. Nej Daniel har aldrig slagit mig å jag har inte slagit han. Men de finns så mycket annat som sagt å gjorts. En del har jag redan nämnt i andra inlägg å annat e bara mellan mig å Daniel.
 
Men just nu e de Emtyr Room, Emty Heart

30 år

Ja i fredags lämnade jag 29 bakom mig å trädde in på 30. Herre gud 30 år. Vart tog tiden vägen?

Födelsedagen var inte den bästa jag haft men den slutade trotts allt okej å detta mycke tack vare alla grattishälsningar från familj å vänner. Williams grattiskram på morgonen va den bästa present man kunde få. Han e verkligen mitt allt.

Men de va ändå konstigt att inte få vakna till nån som kommer å sjunger för en. De har man ju ändå fått i 13 år. Men nu va de slut med de å de va ganska konstigt. De va faktiskt så att man fällde några tårar för man saknade de.

Men när William kom upp å gav mig en födelsedagskram så blev de något bättre. De kan inte sägas för många gånger men han e mitt allt. Han e anledningen till att jag går upp varje morgon, att jag äter min mat ja allt som gör att man överlever.

Å ärligt talat utan han vet jag inte om jag hade levt till min 30 årsdag efter allt som hänt sista tiden.

Hemskt?? Ja minst sagt. Lögn? Nej. Bara sanning.

Under dagen fick man de ena tråkiga beskedet efter de andra så de va många gånger man kände för att ställa in allt som hade med kalas å göra å bara gå å sova.

Men som sagt att ha familjen å vänner runt sig gjorde att jag försökte att gå vidare med dagen.

En trevlig middag ute med en trevlig vän gjorde att man för en stund kunde glömma allt.

Födelsedagen kunde ha vart vilken vanlig dag som helst för de kändes då inte som att jag fyllde år.

Dagen avslutades iallafall med soffmys med William =)

Jobb!

Idag står de jobb på schemat vilket skall bli kul. Längtar =) E så glad att få ha ett jobb att gå till som gör att man känner sig glad när man går dit å glad när man går där ifrån. Underbart =)