Och det är...

Ja det är faktiskt en liten bebis där inne. Inga tvillingar utan bara ett litet pyre <3 
 
I samma ögonblick som sköterskan satte instrumentet mot magen dök där upp vårat lilla barn och i samma stund kände man all oro släppa. Jag har inte inbillat mig utan det finns verkligen en liten liten kopia av oss. Vilken glädje man kände. Att få se den där lilla människan röra sig där inne med försiktiga tag. Vi fick se det lilla hjärtat picka, händerna vifta, benen sprattla, den lilla magen, små fingrar och små tår. Allt fick vi se. Ja utom könet ;)
 
Pyret låg väldigt långt ner i magen och moderkakan låg i framvägg. Precis som jag trodde att det var då det lilla man känt har vart väldigt långt ner och att det känts som att Pyret skulle ligga långt ner och långt in. 
 
Vi vi fick oxå ett nytt datum då Pyret är beräknad och istället för den 28 november så är vi istället beräknade till den 7 december. Så vi blev flyttade 9 dagar.  Men det gör inget. Det viktigaste är att lilla Pyret mår bra <3
 
 
Lilla Pyret <3
 
 
Den lilla lilla handen på pannan <3
 

Nervös inför ultraljudet

Idag skall vi äntligen på ultraljud och få se den lilla i magen. Är så glad att äntligen få se den där lilla som gömmer sig i magen men samtidigt är man nervös. Tänk om man bara har inbillat sig att man är gravid? Tänk om man inte alls har fått tre plus, ja jag har tagit tre stycken test, utan tänk om man bara har inbillat sig att se dom? Eller tänk om det är nåt fel på bebisen? Eller kanske att man får en riktig överraskning och det inte bara är en utan två bebisar som finns där inne?!

Ja det finns många tankar som snurrar och det gör en helt galen. Man vill ju bara få ett svar. Men som tur är så är det inte så många timmar kvar tills man får svar på några av sina frågor.

Vet att jag kände och tänkte lite så när jag väntade William oxå, men då var jag mer säker på att jag verkligen va gravid för han började jag känna som fladder redan runt vecka 14 och tydligt när det var dax för ultraljudet. Denna gången känner jag inte alls av bebisen så tydligt utan känner mest som att det bara rör sig lite lätt och typ sträcker på sig och det började runt vecka 16. Lite svårt att förklara hur det känns exakt. Så det plus att man haft så svårt att bli gravid gör ju att man lätt börjar fundera på om man bara inbillar sig. Nu vet man ju att alla graviditeter skiljer sig åt så det har man ju självklart i tankarna. Men man vill ju gärna så snabbt som möjligt känna av bebisen för då blir man på något sätt lugnare och känner att allt är bra.

Nä nu har jag svamlat färdigt. Dax att köra William till förskolan sen blir det hem och vänta in älsklingen innan vi styr mot NÄL...

Känslostormar

Tänk vilka hormonsvängningar man kan ha när man är gravid. Jag blir inte så ofta arg och det blir jag inte nu heller men om det dröjer för länge mellan måltiderna och magen verkligen kurrar av hunger ja då kan jag bli väldigt lättirriterad och tål inte mycket. 
 
Men det största jag märker med hormonerna att jag är mer känslig än vanlig. Har mycket lättare för att gråta. Oavsett vad det handlar om. 
 
Som igår när jag åkte hem efter att lämnat William på förskolan så såg jag ett bröllopspar som skulle bli fotograferade. Dom såg så otroligt glada ut och bara åsynen av dom fick mig att börja gråta för dom var så fina. 
 
På Facebook såg jag ett klipp med en hund och en kattunge. När jag kollade på det klippet så började tårarna rulla bara för att det va så sött. 
 
Fick ett ett kort av William här om dagen som han hade målat till mig. Jag blev så glad för denna lila gest så tårarna börja rulla. 
 
William fick en kalasinbjudan till en kompis igår och tanken på att min lilla pojk börjar bli så stor och springer på en massa kompiskalas gör en så stolt och samtidigt lite ledsen för man vet att han inte längre är den där lilla killen längre utan börjar bli en stor kille. 
 
Jag är rätt känslosam annars oxå. Men detta är extremt. Men så är det när man är gravid tydligen. Så va jag även när jag väntade William så detta känner man igen. Men man känner sig så löjlig på nåt sätt även om man vet att det är normalt. Tur att det är en så kort period i livet som man är sån. Annars hade det nog vart väldigt jobbigt ;)