Irresvarld

Ja när skall jag vakna upp från denna mardröm å bara få inse att allt bara var en dröm. Att Daniel inte har behandlat mig som skit den sista tiden å att vi inte alls e på väg att skiljas utan att vi e så där lyckliga som vi va innan allt börja. 

 

De finns så många stunder som jag bara vill tro att allt faktiskt bara skall va en dröm. Fast jag vet att allt e sant. De e inte bara en hemsk mardröm. Men ibland önskar man att de faktiskt bara skulle va en dröm för detta e bara skit. 

 

De finns så många gånger som jag bara vill lägga mig under täcket å bara gråta tills de inte finns en ända tår kvar att gråta. Sudda ut alla minnen från vår tid tillsammans å bara gå vidare. Men jag vet att de inte går. Å ärligt talat så skulle jag inte vilja sudda ut alla minnen heller. För även om vi haft många svackor å djupa dalar så har vi haft så många fina dagar oxå. Dagen vi möttes för första gången. Första kyssen. Första gemensamma boendet. Första nyinköpta möbeln till lägenheten. Första gången vi hade sex. När vi bestämde oss för att gifta oss. Att vi skulle skaffa barn. När vi gick längs altargången tillsammans. När vi fick plus på graviditetsstickan. När vi fick se de lilla livet röra sig där inne i min mage. Förlossningen. Första semestern. Ja de finns så många saker. Inte bara sånt som skedde för första gången tillsammans utan mycket kunde va bara en helt vanlig dag.

 

Men så för 3 år sen hände något. Jag vet inte vad. Har grubblat så många gånger över om de e nåt jag gjort eller sagt. Men jag får inga svar. Jag kommer bara fram till samma sak å de e att jag inte kan komma på va de skulle kunna vara. De gör mig så frustrerad. Jag vill ju ha svar. 

 

Sen har jag ju mina misstankar å fått en del bevis på att de faktiskt e så som jag misstänker. Men tyvärr så e de nån som inte vill erkänna eller berätta. Jag får bara försöka att gå vidare utan några svar. 

 

Många stunder e jag stark. Men de finns oxå en del stunder som jag inte e stark utan bara så svag så jag... ja... mer eller mindre skulle vilja dö...

 

Vet att man inte skall tänka så e de finns andra män att träffa. Å en dag kanske jag gör de. Vem vet. De får tiden visa. De enda jag kan göra nu e att ta en dag i sänder vilket jag visserligen redan gör. Men de e som sagt allt jag kan göra. 

 

Sen e de ju jag som tatt de slutgiltiga steget att vi faktiskt skall skiljas. Men med tanke på allt som hänt den sista tiden å att jag inte längre kan lita på Daniel så e de här de bästa beslutet. Å ärligt talat så gjorde de inte ens ont i hjärtat när vi skrev under papperna. Så då va de ju rätt beslut. Så jag vet att jag har tatt rätt beslut å för de mesta nu så känns de bra. Men sen kommer dom här svackorna å de e särskilt när de händer nåt jobbigt. 

 

Man har ju tidigare haft en partner att kunna stödja sig mot. Men nu får man klara de själv. Att fatta vissa beslut e jag nu ensam om. Så e de ju för många. Å ja jag kunde fatta mina egna beslut själv innan oxå men förut va man två om tex vart man skulle bo, vilken bil man skulle ha, vilka möbler ja stora å små beslut. Men nu e de bara jag som skall ta dom besluten. 

 

Jag undrar när jag skall få gråta ut ordentligt å få känna att idag kommer de bli en riktigt fin dag. Idag kommer de inte hända nåt skit. Men de kommer nog dröja länge innan de händer. 

 

Sanna Nilsens låt Emty room har en text som beskriver rätt bra just nu hur man känner å den går så här: