Läkarbesök

Idag stod det läkarbesök på schemat och ja det va inget läkarbesök som gick riktigt som man trodde. Skall berätta mer strax om det för det gjorde mig faktiskt riktigt förbannad.

Man får läsa och höra allt som oftast om folk som träffar läkare som inte lyssnar på sina patienter och läkare som inte kan så mycket om typiska kvinnorsjukdomar så som PCOS (Polycystiskt ovarial syndrom) och endometrios. Träffade en sån läkare idag. Innan jag blev gravid med William fick jag veta när jag höll på med Ivf att jag hade PCOS. Hade aldrig hört talas om det in och fick läsa på om det. Fanns inte så mycket information då men med det lilla så lärde man sig ändå lite om hur det fungerar.

Detta är några av dom symtomen som man kan ha:

* Man har sällan eller aldrig mens.
* Man har mycket hår på kroppen tillexempel i ansiktet, på bröstet, magen och låren.
* Man har finnar
* Man har svårt att bli gravid
* Man har lätt för att gå upp i vikt

I princip hela mitt liv har jag vart överviktig och jag har kämpat med det ordentligt sen jag var typ 13 år. Ibland har jag lyckats men då har jag oxå hållet på extremt. Minns när jag gick i 8:an och 9:an. Då hade jag gympa 4 gånger i veckan och när vädret tillät så var jag ute och sprang typ 3-4 dagar i veckan efter att jag kom hem från skolan. Utöver detta så åt jag i princip ingen ting. Försökte skippa frukosten så fort det gick, åt bara typ 2 knäckebröd i skolan istället för mat. Hemma åt jag så lite som möjligt oxå. Och ja detta gav ju resultat, jag gick ner i vikt.

När jag började gymnasiet och träffade Williams pappa samt började jobba på McDonalds med mycket skolarbete och jobb så hade man inte lika mycket tid att träna och kosten blev lidande så sambokilona kom smygande och han blev bara glad av att jag gick upp i vikt. Han tyckte om tjejer som hade lite att ta på, så ja det blev inte mycket att man tänkte så mycket mer på träning och bra kost ett tag. Klart ibland kom tankarna och man gjorde ett försök då och då men med noll stöd så va det inte lätt att gå ner lite. Sen började utredning och försök med att bli gravid med Ivf och massa mediciner och där kom fler kilon. En graviditet sen gjorde det inte heller bättre. När jag slutligen lämnade Williams pappa så började jag kämpa med träning och med noll matlust började kilona sakta försvinna igen och man blev jätte glad. Men säg den glädje som varar länge.

Hösten 2013 åkte jag på ett diskbråck som fortfarande inte är läkt och eftersom jag hade så ont så kunde jag inte heller träna på samma sätt och kilona började sakta smyga sig på igen. Även om det inte blev så många som innan. Sen blev jag gravid med Philippa och kilona efter det va inte så lätta att bli av med heller. I februari i år så började jag gå ner igen sakta men säkert men då ryggen sa till ännu en gång så blev kört med träningen så som man ville. Jag tränar och rör mig så mycket som jag klarar utöver det som man rör sig för att ta hand om en blivande tvååring, en åttaåring och ett hem för att jag inte skall få så ont som jag får ibland så att jag knappt kommer upp ur sängen. Det ända jag gör är att tänka på kost och träning ibland känns det som.

Nu kommer jag till läkarbesöket. Jag skulle träffa läkaren för att diskutera svaret på magnetröntgen jag gjorde för en månad sen som visade att jag fortfarande har diskbråck så han funderade på om en operation kunde vara aktuellt beroende på hur jag mår idag. Jag fick berätta som det är att jag har bra ont och att jag måste planera mina dagar så att jag inte gör för mycket på en gång för då blir jag liggandes för att jag får så ont. Jag var väl inne ca 30 minuter men kan säga att det va väl knappt 90% av den tiden som vi diskuterade mitt diskbråck utan det blev om min övervikt. Ja jag vet att jag väger mer än jag borde, jag vet att jag borde gå ner i vikt, jag vet att jag måste träna och äta rätt. Jag vet allt detta och jag kämpar dagligen med detta, jag behöver inte höra det ännu en gång. Vet inte hur många gånger jag berättade om min kamp mot vikten och att min PCOS hjälper ju inte till. Då fick jag veta att denna läkaren knappt visste vad detta va och jag fick förklara vad det innebar. "Jaha, men det skall ju va tvärt om när man har PCOS. Man skall ha lättare att gå ner i vikt. Kilona skall nästan bara rinna av en" Det var det jag fick höra. Så allt alla andra läkare sagt och det jag läst om PCOS är tydligen helt fel. Han som knappt visst vad det var. Jag blev så j*a förbannad så jag visste knappt vad jag skulle göra. Jag bet ihop och sa inget utan nickade snällt och sa "Ja jag får fortsätta att försöka med maten och träning så skall det nog gå". Så efter att han klämt och känt lite på ryggen och höften så kom han fram till att jag skulle gå ner i vikt så skulle allt bli bra och mitt diskbråck skulle vi låta va för det va det helt plötsligt inga problem med utan det va bara vikten. Jag vet som sagt att han delvis har rätt att gå ner är bra för kroppen men hjälp mig då. Hjälp mig få dom verktygen som behövs då. Men nä bara gå hem och kämpa själv. Allt löser sig faktiskt inte bara av att man går ner i vikt. Ååå blir så arg.

Ja detta blev ett långt inlägg och jag hoppas att ni orkade läsa och att ni förstod vad jag ville få fram

Kommentera här: