Sjukhusbesök

Förra måndagen började ryggen göra mer ont än vanligt och smärtan blev värre dag för dag. Sen kom v i till söndag då tanken var att fira morsdag men det blev inte mycket firande. Värken blev ännu mer intensiv på söndagen och i måndags var det outhärdligt. Fick ringa till Williams fröken och säga att han inte kom för jag kom knappt upp ur sängen. Skulle ner för att borsta tänderna men kom inte ens ner för första steget inna jag fick vända upp igen och lägga mig i soffan. Fick ringt till vårdcentralen för nu fick det vara nog. Nu orkar jag inte med dena smärta längre. Pratade med en vän som skulle vara snäll och komma och passa barnen medans jag var hos läkaren och svärmor skulle köra mig. Men riktigt så blev det inte. Fick ringa efter ambulans för jag visste att jag inte skulle klara gå ut till bilen. Inte ens om svärmor körde fram den. Så det blev till att få en väska packad ut i fall och sen var det bara att följa med ambulansen. 


Två duktiga hjälpredor när mamma inte kan göra annat än att sitta eller ligga


Torka bordet måste man göra


Ja här låg man då. Tur att det va fint väder och fin natur att titta på 😉

Väl inne på NÄL fick jag snabbt ett rum och inom en halvtimme så hade en sköterska vart och prata med mig. En stund senare kom kvällspassen in och presenterade sig och man fick åter berätta vad som hänt. Jag skulle få göra ett urin prov och sen så skulle dom scana urinblåsan för att se att den tömde sig ordentligt. Blodtryck, puls och temp togs oxå. Läkaren kom oxå väldigt snabbt. Hade knappt vart där en timme innan han kom. Nästan ett kors i taket. Han "plågade" mig en stund med olika undersökningar och jag skrek rakt ut några gånger för att det gjorde så ont. Han blev lite bekymrad och skulle kolla min gamla  MR (magnetröntgen) och diskutera med en kollega. När han kom tebax sa han inte så mycket mer än att jag skulle få en Voltaren intramuskulärt och se om det hjälper. En sköterska kom strax efter och gav mig sprutan och sen var det bara att vänta. 


Tik tack. Tik tack. 

Klockan gick ju inte direkt snabbt och efter en halvtimme så kom dom in och fråga hur det kändes. Sa precis som det va att det inte hade hjälpt något. Sköterskan skulle meddela läkaren det. En liten stund gick och så kom en ny läkare in och frågade hur det var och vad som hänt. Även hon "plågade" mig lite grann men gjorde en lite snabbare undersökning då hon såg hur ont jag hade när hon undersökte mig. Sen gick hon för att diskutera med en annan läkare och beslutet blev att jag skulle få en annan muskelavslappnande medicin samt en med morfin i. Sen var det bara att avvakta igen för att se hur det gick. 


Trött och har fruktansvärt ont

Efter 40 minuters verkan av medicinerna så kommer läkaren och frågar hur det går. Jag berätta att det inte va någon skillnad. Det tyckte hon va konstigt då det var ganska tunga mediciner. Men jag sa bara sanningen. Frågade om det inte skulle göra en ny röntgen då den gamla va över två år och det har ju hänt en del sen dess och jag känner ju igen smärtan från när diskbråcket uppkom men ändå var det värre denna gången. Men nä det fick en läkare på vårdcentralen göra i såna fall. Jaha, det va ju roligt att höra. Så vid 18.30 tiden blev jag utskriven med nya och fler mediciner än innan och fick en taxi bokad. Tack och hej va det där ja. Väl hemma va man fruktansvärt trött och hade extremt ont så det blev bara lite mat och sen blev det sängen. 

Igår blev det ett besök på vårdcentralen för att se om man kunde få någon bättre hjälp än vad man fick på akuten. Läkaren jag fick blev lite chockad av att höra att det gått så lång tid sen jag fick diskbråcket och att inget har gjorts mer än att ge mediciner. Han tyckte även det va konstigt att jag inte blivit opererad när jag har så ont. Men han kunde inte göra så mycket idag men tyckte absolut att jag skulle göra en ny MR då jag har så ont och får väldigt ont in emellan. När röntgen svaret kommer så får vi se vad det blir efter det. Nåt annat smärtstillande kunde han inte ge då jag redan hade maxdos av det så fram tills röntgen är gjord så är det bara att försöka stå ut. Inte så imponerad av svensk sjukvård just nu 😕


Nästan en middag ju 😉



Kommentera här: