Morfar <3

Drömde om morfar i morse. Ja i morse. William lät mig få sova en stund till idag otroligt nog. De jobbigaste va att drömmen om morfar va så verklig. När jag va liten drabbades morfar av en hjärnblödning som han aldrig blev riktigt återställd efter. Han fick tillbaks så han kunde gå å klara väldigt mycke själv. De enda han inte riktigt fick tebax var talet. Vist kunde han göra sig hyfsat förståd men de va inte alltid vi förstod va han ville. Va väll inte så lätt när man inte va så gammal själv heller. Under åren råkade morfar ut för både de ena å de andra av sjukdomar man kan få. Men han va alltid lika glad trotts allt. De va de bästa med morfar att han alltid va så glad å alltid hade nära till skrattet. Men efter att ha kämpat i 25 år mot sina sjukdomar så tog till sist hudcansern hans liv som hade spridit sig vidare ner i skeletet. Så den 14 januari i år somnade han stilla in.

Sist jag såg han i liv va på julafton då jag va å hämta mormor som hälsade på han där han bodde på ett älderboende som han hade bott på de sista året då mormor inte längre klarade av att sköta han själv. Han hade sovit en stund innan men satt uppe å åt när jag kom. Gick fram å satte mig på huk framför han å pratade lite med han. De sista jag sa till han innan vi gick va god jul å att vi ses snart. Men jag han aldrig. Samma dag som han gick bort hade jag tänkt att besöka han nån timme senare. Men strax efter 11.40 ringde mamma å sa att han hade gått bort nån minut tidigare. Han hade stilla somnat in med mormor å min stora syster i rummet brevid. Man kände tårarna komma å man gjorde sig snabbt i ordning för att åka dit. Kom typ en kvart senare å gick till mormor å stora syster som satt ute å vänta i älderboendets matsal medans personalen gjorde i ordning morfar. De va jobbigt men ändå lätt på nå sätt. Detta va ju väntat men de e ändå alltid svårt när nån dör. Men att se mormor gjorde de lättare. Efter et tag fick vi gå in till han å ta adjö. Han va så liten. Han såg så fridfull ut där han låg i sängen. De såg ut som han bara sov. Men man viste att de gjorde han inte. Vi samlades alla i morfars lägenhet å satt tillsammans. De va så konstigt på nå vis för de va ändå en lätt stämning. De va inte mycke tårar som ran även om de kom en å annan. Men de kändes så fridfullt på nå sätt. På kvällen när vi skulle gå å lägga oss låg jag å Daniel å prata lite. Jag sa de till han att "Om jag vänder på mig nu så e de som att jag kommer att se han å kan ta på han". Morfar kändes så närvarande. Kanske va han de å eller kanske va de bara inbilning. Men den kännslan gjorde att man kunde somna.

Begravningen fö morfar ägde rum den 11 februari. De va en dag med sol, starka vindar å snö som föll en liten kort stund. Begravningen kändes konstigt nog ganska lätt. Den va så lugn å frid full. Precis som han va. Å de va många av oss som kunde känna hans närvaro i kyrkan. Nåt som va kul va att varje gång prästen sa morfars namn så kom solen fram å lyste lite extra starkt. Va de morfar som visa sin närvaro tro? 

Men nu skall jag berätta om drömmen. 

Jag va å jobba på samma boende som morfar bodde på den sista tiden. (Har jobbat där oxå på riktigt å va ofta inne å prata med han när chansen fans). Jag hade vart å hjälpt en kvinna å skulle gå ner för att hämta mat till en annan kvinna å hjälpa henne med den. På vägen från matsalen möter jag morfar i koridoren. Han bara stod där rak i ryggen å titta på mig precis som han bruka göra. Fast då lite mer med böjd rygg. Han såg precis ut som innan han gick bort. Jag hälsade med ett leende å sträckte ut hande för att ta honom i handen. Men vaknar innan jag får chansen å inser att jag säger till mig själv att han lever inte längre...

Sen dess har tårarna i princip bara runnit ner för kinden. E de nu man verkligen förstår att han inte finns längre? E de nu choken kommer?? Ååå morfar... Jag saknar dig så otroligt mycke...

Vila i frid älskade morfar<3

Kommentarer:

1 helen:

jag har oxå drömt massa om morfar, drömmar så verkliga att när man vaknar tror man att det är verklighet. senast natten till igår drömde jag om han, jag ville inte vakna, han va så nära, så levande. men när jag vakna insåg jag att han inte finns längre. jag kände han inte så bra, men jag saknar han otroligt mycke! jag känner av hans närvaro nästan varje dag. ibland vill jag bara spola tillbaka tiden till innan han dog så jag fick träffat han en sista gång innan han dog. och jag hoppas verkligen han hörde texten jag läste för han på begravningen, allt jag skrev kom från hjärtat.

2 Iréne:

De önskar jag me att de hade gått. Hade oxå velat träffa han en gång till innan han dog. De jobbigaste e att man vet att man inte kan göra nåt. De enda e att hoppas på att man kan få träffa han i drömmarna =/

Kommentera här: